Hur vet man att man är på väg mot den stenhårda Väggen?

När vet man?

Det är just det – Hur i hela friden vet man att det är dags att stanna upp och se över situationen och kanske göra ett aktivt val om en annan inriktning på livet? Ja, hade jag svaret på den frågan skulle jag troligen bli en Hjälte med tanke på hur många som är på väg och hur allt fler ”drabbas”. Oavsett VAD som gör att man till slut stöter på Väggen så är många av symptomen lika och jag lovar – det ÄR inga roliga saker! Men just idag ska jag inte skriva om vad som händer i kropp och själ utan förhoppningsvis via min egen historia kanske få någon att tänka till. Om det så bara är EN av alla som läser som får sig en tankeställare så är jag glad. Men är ni lika tröga som jag så läser ni och tänker ”Vilken tur att inte just JAG är av den modellen som Går i Väggen!” och jag hoppas att Ni har mer rätt än vad jag hade!

Nästan ett år innan jag brakade in i ”The Wall” (visst är det ändå lite coolare att ta det på engelska?) kände jag hur situationen på jobbet var mig övermäktig och jag mådde piss. Det hade pågått ett tag och jag var helt vilsen vad jag skulle ta mig till så jag gick till Farbror Doktorn = Bra! Minns hur jag satt på britsen och dinglade med benen och trots min ålder verkligen kände mig som ett barn när tårarna började forsa.

 

Åh så snäll och omtänksam han var och han lade huvudet på sned och tyckte nog inte jag skulle behöva må så dåligt mitt i livet! Och visst hade han rätt, vissa sjukdomar har vi inte en sportslig chans att värja oss mot och de drabbar skoningslöst människor vi älskar, men en del sjukdomar  – som man te x får av långvarig stress, det finns liksom ingen mer förklaring än att något i själva systemet är helt Galet!

I alla fall så bestämde vi att jag behövde hjälp och remiss skickades till Vårdcentralens Psykolog. Jag vet att man kan få gå många gånger hos en psykolog innan man blir ”frisk” så det var bara att ta tag i saken och påbörja denna Resa. En timme hos psykologen och han visade så pedagogiskt var jag befann mig på ”Stresskurvan”. Att jag valt en Princessgroda som symbol visar att jag just där och då levde på Hoppet och att det inte bland symbolerna i min enkla lilla Fotoapp fanns någon groda UTAN prinsesskrona!

Psykologen förklarade mycket tydligt att om jag ville undvika den där Kollapsen så borde jag byta jobb eftersom den situation jag befann mig i med stor sannolikhet inte skulle leda till något annat än ”Boooooooom!”

Minns så väl hur arg jag var på honom och tyckte ”snacka om att ha ett lätt jobb” – i min lilla värld hade jag ju tänkt att få lite redskap till att klara av situationen, detta var inte vad jag ville höra! Jag var Färdigbehandlad på en session och ett avslutat kapitel i hans lilla värld – våra världar var nog lika små just då! Nu i efterhand kan jag väl erkänna att han inte vart helt fel ute, men just där och då var jag inte mottaglig.

OBS! Tänk på den där Vågskålen när ni funderar, det är inte bra om man inte återfinner Balansen med jämna mellanrum. Enligt Vårdguiden definierar man utmattningssyndrom så här:

"Om balansen mellan stress och återhämtning under en längre tid inte fungerar börjar kroppen sända ut signaler om att stressnivån är för hög. Med tiden blir man tröttare och risken är stor för fysisk och psykisk utmattning. Lite förenklat kan utmattning sägas vara det sista stadiet av stress. Man har under lång tid inte brytt sig om signalerna om att kroppen och själen far illa, och man kan behöva lång rehabilitering för att kunna fungera som vanligt igen."

Hur vet man då om man är på väg och hur nära man är? Det är just det som är själva grejen - man har ingen aning om var gränsen går och mitt råd till er där ute är att i alla fall försöka tänka till och fundera över var ni är i kurvan. Är ni inte påverkad av stress över huvud taget så hoppas jag ni slutade läsa för länge sen eller så fortsatte ni för att ni känner någon som är där eller är på väg. En sak vet jag och det är att går man väl in i ”The Big Wall” är resan tillbaka oerhört mycket mer mödosam än man kan tro och jag vet att många nu, snart 2 år efter Kollapsen tänker ”Men herregud, kan hon inte bara släppa det där och gå vidare!”. Jag lovar, jag har försökt och eftersom jag är regerande Världsmästare i Personlig Peppning har jag också vid flera tillfällen känt och trott att NU är det över och Nu har jag kommit igenom Starkare än någonsin…

Har dock insett att enbart Personlig Peppning inte är hela lösningen utan ibland krävs hjälp av Proffs. Det finns inget bra med ”glöm och gå vidare” utan för att bli en hel människa och slippa dessa minor som ligger på Livets Väg är det för mig ”Bearbeta, förstå, acceptera och Gå vidare!” som gäller. Tillbaka till där det började. Ny psykolog och nya tankar och i veckan fick jag äran att träffa en som jag tror kommer hjälpa mig med de delar jag fortfarande inte kan nämna utan att tårarna rinner. Detta kommer bli bra, men det tar ett tag till och vet ni vad – det får ta den tid det tar för denna gång tänker jag inte blunda!

Jag hoppas att alla ni vänner och personer som jag inte känner också bestämmer er för att inte blunda och om någon känner att ni är på väg och är totalt vilsna i var ni befinner er på kurvan - tveka inte att ta hjälp. Snacka med personer som varit där, våga be om råd och hjälp och våga känna efter - det ni trycker undan nu riskerar annars att explodera i ett stort "Boooooom"!

Ta hand om er själva och varandra och kom ihåg detta är det liv vi har och tvekar ni så lyssna på
Mitt Enda Liv från Torka Aldrig Tårar av Jonas Gardell, själv har jag den som spår på min Spotify-lista "Best of Lottas Pep".

Kram Lotta

P.S. Jag kommer att återkomma till ämnet flera gånger och INTE för att jag vill ha några sympatier. Mitt fall är redan kört men ni är alldeles för många där ute som är på "fel" sida av "Boooomet". Att Gå i Väggen, bli utbränd, få utmattningssyndrom, utmattningsdepression osv som gör att man blir sjukskriven länge kanske kan stoppas om ni lyssnar på era signaler något bättre än vad jag gjorde! Man blir tyvärr inte bara sjukskriven från jobbet utan hela livet sätts på Paus och man orkar inte med ens livets roliga saker - snacka om att något är galet!