En sista kraftansamling och.... Där kom Väggen!

Jag har tidigare Bloggat om Hur vet man att man är på väg mot den Stenhårda Väggen? där jag ganska tydligt beskrev hur svårt det är att veta. Nu tänkte jag dela med mig av de sista månaderna och de varningssignaler som visade sig...

Kommer ni ihåg var vi var i storyn…Psykologen gav mig ett råd att byta jobb och jag gick därifrån arg som ett Bi - inte vad jag ville höra just då!

 

Som så ofta genom åren hamnar jag så i letandet efter alternativ – för fokus var ju att fixa detta. Strax innan semester 2011 fick jag kontakt med den Kurator som jag fortfarande går hos. Jag är idag så glad att jag när Kraschen sen kom hade en upparbetad relation med henne så vi kunde fokusera på Här & Nu när det blev akutläge.

I juli 2011 kom sen semestern och här peppades det. Min inriktning var glasklar. Ligg lågt, andas, ta det lugnt, bli stark och tillåt aldrig någon att trampa på dig! Jag lovar att under Semestern är det hur lätt som helst att peppa. Jag njöt till 100%  (trodde jag…)och tog till vara all den kraft och energi jag får från Sol, Hav & Vind samt av att bara vara med familjen.

När jag började jobba efter semester gick det en kvart innan första signalerna kom, men de blundade jag stenhårt för! I början av september testade jag en relativt ovanlig sak för att vara mig,  jag svimmade en lördag morgon – oj då! Detta hade i princip endast inträffa två gånger i hela mitt över 40-åriga liv. En gång då jag efter en ryggoperation i mitten på 90-talet var lite för het på att komma upp på benen och en gång i början av 90-talet då jag var på krogen med ett par polare i Stockholm. Minns det som igår hur jag efter endast ett par klunkar öl skulle gå på toan och PANG – det svartnade för ögonen och jag signade ner. För att göra saken värre så råkade jag falla rakt in på Herrtoan – suck! Jösses vilka medlidsamma blickar jag fick och det fanns ingen tvekan i världen vad deras slutsats var – ”Man ska inte dricka mer än man klarar av!” Ville liksom skrika ut min förklaring, men tror inte någon brydde sig. Ja, ja 2 gånger innan och 16 år sen sist, så det tillhör ovanligheterna. Besök på Vårdcentralen och efter att prover tagits var ”diagnosen” solklar – STRESS!

Hemma en vecka och jag vilade upp mig. Sen var jag ju ”tvungen” att fixa lite på jobbet eftersom jag hade en fotoperation inplanerad. Två veckors fixande och trixande för att komma i fas efter svimningen och för att förbereda 2 månaders rehabilitering av foten. Som tur var hade jag en mycket förstående chef – eller vad säger jag??? Det där var ju allt en liten lögn….

Fotoperationen kom som en skänk från ovan. Även om det gör djävulusiskt ont och man mår illa och lider som attan så låg den mycket bra till i tid. Jag fick ju Andrum – helt legalt på något sätt. En fotoperation är något konkret och acceptabelt och snacka om att jag behövde det!

Nu var det dessutom andra gången så jag hade god vana med kryckor och rehabilitering m.m. och visste vad som gällde. Jag tog hand om mig själv både fysiskt och även psykiskt så där lite i smyg. Peppade, såg filmer, lyssnade på musik och byggde ihop min första Lista på Spotify. Den kom ju sen till användning för i inledningsfasen efter kraschen hade jag aldrig fixat det! Spottade i nävarna och var helt klar med min plan för överlevnad. Tillbaka på 50% i slutet av november och efter 2 veckor 100%.

Men Ooooooops, vad hände med min Plan?? Hallå – Kan någon förklara här??? Kommande månader innebar så mycket konstigheter och stresspåslag på jobbet så hälften vore nog. En ny en-veckas sjukskrivning i mitten av Januari. Med facit i hand borde jag där kastat in handduken, men men vi har ju en tendens att bita ihop och kämpa på. Jag gick nu hos kuratorn och hade även läkarbesök.  Jag hade enormt mycket yrsel och såg faktiskt stjärnor i vissa situationer på jobbet. Trodde detta bara var ett talesätt, men man SER faktiskt stjärnor! Lägg därtill trötthet, irritation, gråtmildhet, förtvivlan, svårt att tänka klart, ont i mage, huvud, svårighet att sova osv - ja, massor av signaler fanns det som vem som helst borde ta på allvar. Sitter du just nu och funderar över hur du själv mår så kolla Stressmottagningen/Utmattningssyndrom och ta varningssignaler på fullaste allvar.

Den 14 mars 2012 hade jag träff med en Ny läkare eftersom jag ju mådde så pissigt. "Vi" var ju tvungna att försöka få den där Lotta att bli lite piggare. Man hade gett mig förmånen att få Vårdcentralens bästa på området och jag minns det som igår hur jag satte mig vid hans skrivbord. Välklädd och välsminkad, Fasaden uppbyggd för att klara av situationen.

Han verkade så himla sympatisk där han satt och så plötsligt säger han ”och hur mår du egentligen?” – VA??? Hallå – så kan han väl inte göra???!!! Eftersom klockan var 13:00 och jag skulle tillbaka till jobbet hör jag mig själv svara med allt annat än stabil röst ”Nehe du – DET kan jag inte svara på för då brister det och jag ska tillbaka till jobbet sen!”. Jösses, jösses…”Jaha, svarade han vad ska vi då ta oss till?” Eftersom medlidsamma blickar är det värsta som finns för någon som är spänd som en fiolsträng tänkte jag snabbt ut en plan – jag har ju så himla bra Planer! ”Om du tittar ut genom fönstret där och jag tittar åt andra hållet upp i taket så Kanske jag kan klara av att ge dig lite info om läget!” – Einstein-varning på den lösningen! Men det funkade ju inte helt ut.  Som tur är har jag uppfunnit den absolut bästa ”Gråt-metoden” för oss som inte använder vattenfast maskara. Man böjer huvudet så mycket man kan bakåt och liksom låter ögonen fyllas, sen i precis samma sekund som de blir överfyllda slänger man så med ett kraftigt ryck fram huvudet så att ansiktet riktas rakt ner mot golvet. På så sätt slipper man de svarta ränderna på kinderna och man kan liksom göra en lite pöl där på golvet istället – fiffigt värre! Och på detta sätt varade vårt samtal en stund och jag åkte tillbaka till jobbet fast besluten att jag fortfarande inte var av den modellen som går i Väggen. ”Jag är ju så stark och har tidigare stött på både det ena och det andra i mitt liv så Jädra Anamma fattas det minsann inte…”

Det var nu bara en tidsfråga och de stora svarta mörka molnen på himlen vägrade försvinna. Trots alla varningssignaler lurade jag mig själv så mycket att man kan tro att intelligensnivån var obefintlig. Fyra dagar senare, söndagen den 18 mars vid lunchtid Faller jag. DÄR var min vägg och den var Stenhård det var helt enkelt en tjock MUR!

Har man kämpat tillräckligt länge och stöter på den där väggen är det som om man inte kan sluta falla. Ni som varit där vet hur det känns och till er andra kan jag bara säga Tro mig! Oavsett VAD som får oss att gå in i Väggen är symptomen oerhört lika och vägen tillbaka lång och snårig. Just då trodde jag att några veckors sjukskrivning skulle räcka, att det skulle bli nästan ett år med hel och fortfarande partiell sjukskrivning fanns liksom inte i min värld. Men jag pausar nu och återkommer en annan dag om hur vägen tillbaka kan se ut. För tillbaka ska jag, det kan ta tid men NU är rätt läge att plocka fram de där krafterna som jag ju lite galet använde mig av för två år sedan. Nu är det mig och mitt mående det gäller!

Fortfarande är syftet med denna Blogg dels att få skriva av mig på mitt sätt, med mina ord och då sker även en viss bearbetning som behövs.  Dels att ge information till de som inget vet och stöd till de som vet. Ensamhetskänslan är enorm när man väl är där så om bara någon här känner igen sig och kan få kraft att kämpa på så är jag nöjd och glad. Jag kan inte bara skriva om hur jag peppar, hur man fixar kalas, hur färgerna gör mig glad osv utan för att ni som själva är Utbrända och har gått i väggen eller för att ni som är på väg dit ska förstå att jag verkligen varit i det absolut svartaste hålet vill jag ge er delar av min story. Jag blandar mina inlägg som jag själv vill och efter detta relativt tunga kanske det kommer något roligare om ett par dagar.
Vill bara slutligen påminna er alla om följande:

“Den som gråter, gråter oftast inte för att den är svag,
utan för att den har varit stark för länge…”

Ta hand om er där ute i den tuffa verkligheten och Ta hand om varandra!

Kram Lotta