söndag 4 december 2016

Fem Snabba Tips på hur du fixar Julen utan att köra över dig själv totalt


I dessa tider av allmänt stressande slog det mig att jag gjort en liten tipslista. Som jag skrev i förra inlägget så finns inte sidan "Fem Snabba Tips" kvar längre så därför publicerar jag det nu på min Blogg 😃


Fem snabba tips på hur du fixar julen utan att köra över dig själv totalt

 

 

Nu börjar den tid på året då vi överallt påminns om allt som ”borde” göras för att det ska bli en fin jul och advent. Många statusar på Facebook & Twitter m.m. handlar om allt som bakas, pyntas, handlas & fixas helst till tonerna av julmusikoch fullkomlig harmoni. Ibland varken vill eller orkar man hänga på den masspsykosen så här kommer mina fem snabba tips  hur du tar dig igenom detta utan att köra över dig själv totalt.


1. Börja med att skilj på ”måsten” & ”måste, måsten”.

Fundera över vad som verkligen måste göras för att Du ska må bra. Många av de ”måsten” som hör denna tid till går alldeles utmärkt att hoppa över och det blir jul i alla fall. T ex vet jag av egen erfarenhet att julen kommer även om inga gardiner byts och ingen storstädning sker!


2. Man behöver inte ha hembakade pepparkakor, lussebullar, julgodis, skinka m.m – det är tillåtet att köpa färdigt hur mycket som helst. När vännerna på Facebook lägger ut sina bilder på alla bakplåtar så lägger du ut din bild med texten ”Fixat årets bak på fem minuter, ICA hade allt! – Nu ska jag bara ta det lugnt!”

3. Shoppingen. För många av oss är det avskyvärt att gå i affärer just nu. Hög musik, tusen människor, stress & huvudvärk. Det finns internetshopping av en anledning och nu är tiden att nyttja den fullt ut. Är julklappar ett äkta ”måste, måste” så gör det så enkelt som du bara kan.

4. Se till att varje dag ha en stund där du sätter dig i soffan och bara kopplar av. Har du barn är Julkalendern ett mycket bra tillfälle att känna julens verkliga budskap – kärlek och omtanke. Bestäm att just då är det dags att varva ner för dagen, koppla av och bara vara i nuet.

5. Om man känner att ovanstående bara är struntprat och man helst vill glömma hela karusellen så GÖR det. Byt fokus och kör mot den 21december istället, Vintersolståndet. Då går vi äntligen mot ljusare tider igen och öppnar Vändskumpan!



#julhets #överlevajulen #jul #advent #vändskumpa

 

 

 

lördag 12 november 2016

Fem snabba tips på hur du tar tillbaka ditt egenvärde...

Det fanns tidigare en sida som hette "Fem Snabba Tips" där jag våren 2014 fick med nedanstående. Jag minns hur oerhört stolt jag var när 10 000 visningar passerades & det fortsatte uppåt vilket gav mig både styrka och glädje. (Innan sidan försvann passerades 120 000 😃💪)
Min historia finns för alltid inom mig och de djupa ärren kan blomma upp och bli blödande sår om jag hamnar i situationer som inte är "hälsosamma".
När jag nu ännu en gång måste gräva djupt inom mig kom jag på att jag behöver mina tips och dessutom har jag ju en alldeles egen Blogg där jag kan skriva precis vad jag vill 👍😉. Jo, jag vet - den är inte direkt full med inlägg men men.....

Kopierar tipsen precis som de publicerades så ni som bara sett mig i kort mörkt hår kan ju roa er med att fundera på hur i hela friden den där lockfrisyren såg ut när den färgats med färgen "Intense Red"😳😉.

Ni som är nya i min bekantskap kanske nu förstår lite bakgrunden till den person som ibland har tårar i ögonen & ibland hittar på att det är Kramens Dag på jobbet - finurlig får man vara och alla medel är tillåtna.

Ta hand om er själva och varandra!
Kram ❤️


Fem snabba tips på hur du tar tillbaka ditt egenvärde när någon utan lov försökt ta det ifrån dig.

                                                      



Det kan dyka upp människor som redan från början bestämt sig för att på ett eller annat sätt trycka ner dig i skorna. När detta händer gradvis märker man sällan konsekvenserna fullt ut förrän det är för sent, eller nej – det är aldrig försent att återta kontrollen över sitt eget värde. Här kommer fem snabba tips du kan göra för din egen skull.

1. Låt musiken hjälpa till att bygga upp. Med dagens teknik och tillgång till bl a Spotify kan man lätt göra sina egna musiklistor. Det finns få saker som kan lyfta ens inre så som väl genomtänkt Musik. Att välja låtar utifrån det mål man satt upp och fokusera på den känsla man vill uppnå är oerhört kraftfullt. En Pep-Walk i skogen kan bli näst intill Meditativ och den Lycka, Styrka, Glädje och hoppfullhet musiken ger är obetalbart. Vet du inte var du ska börja så låna från min Best of Lottas Pep Hösten 2013.

2. Spegelbilden. Att varje dag se sig själv i spegeln och tala om allt det där du innerst inne vet kan kännas väldigt märkligt i början. Men med övning och tålamod blir leendet bredare och ögonen återfår sin stjärnglans. Oavsett hur galet det känns så fortsätt, en vacker dag har hjärnan fattat att det du möter där och det du säger till dig själv framför Spegeln faktiskt är sant. Ge dig den gåvan – beröm, värme, glädje, respekt och styrka till dig själv!

3. Låt känslorna komma. Våga acceptera alla de känslor som finns inuti. Att trycka undan ger inget rum för läkning och som det heter ”Den sorg som inga tårar har får andra organ att gråta”. Känslor och tårar är inget farligt, även om man kan se lite bedrövlig ut efter en omgång. Men låter man dem inte komma ut kan de poppa upp senare och målet är ju att bli fri från gammalt och ge rum för en inre harmoni och en framtid med glädje och hopp. För de som har svårt att gråta eller när spänningar gör att det låser sig kan man ta till en Trigger, en äkta ”snyftfilm” kan få det att lossna och efteråt känns hjärtat lite lättare.

4. Fuska vilt. När inte allt faller på plats är det fullt tillåtet med fusk. Leta smink, smycken, och övrigt med ett mål – Styrka & Harmoni. Finns det en kajalpenna där färgen heter ”Awesome Performance” ska den naturligtvis köpas. I parfymbutiken frågar man helt enkelt efter en parfym som utstrålar ”kaxighet” och styrka, den kommer sedan för alltid ge en extra dos styrka. Smycken ingår med fördel i detta kit och en stor fjäril runt halsen visar att man är redo att flyga igen, ett armband med ord som ”Love, HumanityKindness” etc ger ett lugn, en Skyddsängel tas på vid extra utsatta tillfällen och varför inte de ”Gyllene Skorna” när man känner segervittring. Lägg också en liten ”styrkesten” i fickan som en extra kick. Oändliga möjligheter där bara fantasin sätter gränser och som med Spegeln – Man börjar med att lura sig själv men så småningom infinner sig den där känslan man vill åt.

5. Kramas och Le mera. Bestäm dig för att ta alla tillfällen i akt att ge dem du möter ett leende eller en kram. Dessa två tillsynes enkla medel ger nästan utan undantag en go känsla i kroppen. Det går knappast inte att ge någon en kram utan att få en tillbaka och den värme och omtanke som sprids är till för att bevaras. Lika lite går det att ge ett leende utan att känna en glädje och ytterst få är de människor som inte ger ett leende tillbaka. I slutet på dagen är det faktiskt leenden, omtanke och värme som räknas.
 
Av Lotta Bergkvist
 

lördag 25 april 2015

Som utbränd ska man fira varje steg, stora och små

Började veckan med ett inlägg på Facebook & Twitter "That's one small step for mankind, one giant leap for Lotta". Efter drygt 3 års sjukskrivning för "Utmattningsdepression" var det dags att gå upp till 75% arbete - mitt inre skriker Jiiippppiiii!!!!!
De som själva varit där förstår, de som följt mig och min "kamp" blir glada för min skull och endast vid födelsedagar får man mer uppmärksamhet på sociala medier. Vad ni inte vet är att varje "tummen upp" och varje hejarop känns så fantastiskt gott i hjärtat. Tack till alla som hejat och bidragit med peppande ord. Till er som är där kan jag bara säga, ge inte upp det finns hopp även om man periodvis inte ser den minsta ljusglimt i mörkret.
På tal om peppning har jag laddat inför denna dag och skapade en egen hashtag på Twitter veckan innan #lottasmorgonpepp som jag använder för att varje morgon fokusera och komma igång med mina tankar på målet. Jag rasade ju ihop under Påsken så det var till att ta i från tårna för att få fotfäste igen. Målet på 75% har ju funnits så länge men med alla ups & downs som passerat har det flyttats fram lite stup i kvarten. Livet är som en stor Bergochdalbana, fast guppen, svängarna, fallgroparna mm går inte att se i förväg och de upprepar sig inte på samma sätt. Hade det sett ut som
så kunde man memorera alla kurvor och nedgångar för att lättare parera. Dream on Lotta - det funkar ju inte så....
Så har även denna veckan blivit en minivariant av denna irrfärd. Har känt mig stundtals som The Winner och sedan fallit pladask. När jag kom till Psykologen i onsdags hann jag nästan inte sätta mig förrän tårarna rullade, brukar ju försöka spara dem till min "oas" men uj vad svårt det är emellanåt. När det sedan visade sig att han inte lyckats få någon överlämning av mig till Vårdcentralen trots många försök brast det totalt. Vill ju inte vara ensam i min kamp nu igen, behöver stödet, verktygen, hjälpen att hitta strategier, för dessvärre kommer det alltid finnas människor som sparkar undan fötterna vare sig jag vill eller inte. Jag vet i hjärnan hur jag ska agera, men hjärtat är lite trögare så kopplingen däremellan behöver justeras!

Som tur är avslutades veckan med en "Up" - nya chefen visade sig fatta galoppen och hörde paniken i min röst när jag bad om hjälp med att få kontakt med Previa och psykolog där. Tänk vilken go känsla det blir i hjärtat när någon gör det där lilla extra för att hjälpa till. Telefonsamtal, kontakter, personalavdelning involverad och inom loppet av 48 timmar fixade de en Psykolog till mig. Inte tid förrän i början av Juni, men bara känslan av att bli lyssnad på ger den där extra kicken som är så viktig. Ska inte gå in på vad jag tycker om sjukvårdens prioriteringar av psykisk ohälsa eftersom det är ett helt annat blogginlägg, just nu hade jag tur och är så tacksam för det. Även om jag är en Fighter och bär mitt armband behöver jag hjälp och det där uttrycket "Ensam är stark" är faktiskt bland det dummaste vet. Tillsammans blir vi starka och jag hejar på mig samtidigt som jag hejar på andra som kämpar med sitt. Var och en har ju sina egna bekymmer och vi ska vara försiktiga med att jämföra våra kamper och att döma varandra när vi inte vet vad som finns under ytan.
Det finns så mycket tankar jag samlat på mig under mina år som sjukskriven och en vacker dag hoppas jag att orken räcker till att skriva mycket mera, men just nu kommer nog inläggen fortsätta vara sporadiska. Att det blev lite idag är i sann "Lottasmorgonpeppanda" - jag vill fira mina framsteg och ge mig själv en liten inre trofé plus förhoppningsvis lite hopp till de som befinner sig mitt i "skiten", det tar tid och jag är inte heller i mål än men framåt ska jag. Numera är jag nog mer "Vidbränd", ett enormt bra uttryck som jag lärt mig av en annan Kämpe - Tack @betongtant !

Ta hand om er själva och varandra och kom ihåg ett steg i taget!
Kram Lotta
P.S. Jo, jag vet - borde fixa till sidan, byta namn på bloggen, ändra texter m.m - men jag måste ju ha lite att göra även i framtiden ;)

söndag 22 mars 2015

Att åka väggen vs att gå i Väggen = att få världens energikick vs att bli helt utbränd

Jag har inte tänkt på det innan, men tack vare Timehop, där man ser sina inlägg på sociala medier årsdagar bakåt i tiden, insåg jag det absurda – Väggen och 18 mars är en galen slump.

Detta datum för 4 år sedan sken jag av stolthet över att ha åkt den dubbelsvarta pisten Väggen i Sälen. Även om det på jobbet just då var oerhört tufft njöt jag av skidsemestern och avslutade den med Åket jag laddat för i ett par dagar. En underbar känsla av styrka, lite likt upplevelsen av Bungy Jump då jag skrek ut över Cairns regnskog i ren eufori. Att utmana rädslorna och ge sig ner för den brantaste backen jag någonsin åkt gjorde att jag just i den stunden kände mig som en vinnare.
 
Ett år senare mötte jag en helt annan typ av Vägg. Jag hade varit på god väg en längre tid men som jag skrivit i mitt inlägg Hur vet man att man är på väg mot den stenhårda väggen? så har man ingen aning om när det kommer inträffa. Det märkliga är att jag kan säga nästan på timmen när det hände, vid lunchtid den 18 mars 2012 ”föll jag” eller dundrade rakt in i väggen. Hade då med mina sista krafter kämpat på och ni som läst En sista kraftansamling och ...Där kom Väggen! förstår hur enormt mycket man kan blunda för alla varningssignaler. Att diagnosticeras med Utmattningsdepression och få känna på alla de symptom som mängder av människor drabbas av har givetvis förändrat mig. Samtidigt är jag samma Lotta med drömmar och mål som tidigare, men jag har fått lära mig att det minsann är lättare sagt än gjort att ”ta sig samman” och gå vidare. Från dagen då jag ”Kraschade” fick jag kämpa, mycket mer än jag någonsin drömt om att man skulle behöva. Självklara saker visade sig inte alls vara så självklara och jag har fortfarande en bra bit kvar. Men hoppet lever och vägen bort från denna vägg må vara lång och guppig, men en vacker dag hoppas jag nå mitt mål.

 
För att återfå någon form av styrka fick jag ta ifrån tårna och jag tror att den där segerkänslan från året innan, då jag stod med armarna upp i luften, kommit till användning ibland. Jag fick hitta mitt eget sätt och m h a kurator, psykolog, läkare m fl har jag tagit ett steg i taget. Jag utvecklade en egen form av personlig peppning ”The Lotta Way” som blev en del av mig. Jag kan vara mästare på att hitta mina små kraftkällor samtidigt som jag är väl medveten om att under ytan ligger paniken och lurar emellanåt. Jag ger mig själv små inre troféer och fokuset att bygga upp det någon tog bort och samtidigt förstå & hantera alla de symptom utmattningen har givit har nu varit en del av mitt liv i 3 långa år.

När mina Fem snabba tips på hur du tar tillbaka ditt egenvärde när någon utan lov försökt ta det ifrån dig nu i dagarna passerade 100 000 visningar ler hela mitt inre av stolthet.  Samtidigt som jag just nu åter balanserar för att viljan vida överstiger förmågan. Yrsel, illamående, stjärnfallet framför ögonen m.m – varningssignaler som jag ska ta på allvar denna gång. Jag förstår att det är svårt för omgivningen att hänga med ibland för det syns faktiskt inte på mig för det mesta. Med leendet på, färgglada kläder, matchande klocka och lite kaxiga attiraljer gillar jag att komma till jobbet. Jag gör mina timmar, bjuder på mig själv, satsar stenhårt på att göra ett bra jobb och bidra med det jag kan och är bra på, men under ytan finns det vi kallar Psykisk Ohälsa och DET syns inte. Ni som fortfarande inte riktigt förstår det här med att gå i väggen, att bli utbränd, skulle kunna hjälpa drabbade personer väldigt mycket om ni bara ville försöka. Det finns en tjej som beskrivit känslan väldigt bra, hon är anonym och fördelen med det är att då kan man på riktigt, fullt ut skriva om sitt ”Lilla Helvete”. För snart ett år sen skrev hon ett inlägg Hur ska man se ut när man är utbränd?!  - läs och begrunda, själv fattar jag varenda stavelse.
Den som kan vår s.k. Sjukförsäkring borde vid det här laget ha räknat ut varför jag ibland säger att jag är expert på den också. Ja, jag har passerat varenda en av de s.k. tidsgränserna och jag har min åsikt glasklar. De är inte värda ett ruttet lingon så länge inte alla inblandade parter tar sitt ansvar. Och ja, även om jag försöker enormt mycket så infinner sig en viss känsla av skam för inte kan väl "en sån som jag" tillhöra den grupp vi i dagligt tal kallar "de utförsäkrade". Detta är första gången jag öppet skriver orden och jag skäms just nu inte över att tillhöra gruppen utan mer för att jag, som ändå vill kämpa för upplysning kring ämnet inte mäktat med att nämna ordet trots att det nu är 6 månader sedan mina dagar tog slut. Nej, jag har inte råkat ut för några godtyckliga bedömningar, men jag vet precis hur illa det kan gå ibland eftersom jag vågar ha ögon och öron öppna samt har en hjärna som trots sina nuvarande brister kan se att det finns en del att önska med nuvarande system. Rehabiliteringskedjan bygger på, tror det eller ej….rehabilitering! Så länge fokus ligger på annat drabbas människor runt om i Sverige av att få brev från Försäkringskassan där det står ”dina dagar är slut”, vilket betyder ”du har varit sjuk i 2½ år och längre än så kan man inte vara sjuk!”. Ett annat alternativ är brevet där det står ”du kommer inte längre att få sjukpenning”, vilket betyder ”Försäkringskassan bedömer, trots att du är sjukskriven av din läkare att du kan jobba med något, vi vet inte vad eller hur men något jobb finns det säkert för dig så vill du vara vänlig att gå till Arbetsförmedlingen och hitta det jobbet! Om du redan har ett jobb så får du ta tjänstledigt från det och ansöka om a-kassa.” Om man innan dessa brev damp ner i brevlådan hade fått relevant och individuell rehabilitering där alla inblandade parter tagit sitt ansvar så kanske det hade funkat, men så är det tyvärr inte alltid. Detta vet jag eftersom jag förutom min egen undersökning av systemet har ett jobb där jag ser hur galet det kan slå.

Jag vill skriva mycket mera och jag har så mycket jag vill få ut, men det gäller att ha tålamod där också. Nu kunde jag inte låta bli eftersom det där med Väggen x 2 dök upp häromdagen som triggade igång många tankar.  ”Sälenväggen” kör jag gärna igen men den där andra kan jag vara utan resten av livet. Har den expertiskunskap kring ämnet som krävs nu så vill någon ha tips och råd är det bara att höra av sig.
Jag fortsätter min snåriga väg och ibland kommer jag bara sjunka ner längs vägen och hämta nya krafter för jag vill så gärna slippa känna alla de begränsningar som finns.
Drömmer om den dagen då jag orkar hålla i den energin jag börjar dagen med (utan hjälp av en tupplur alltså!), att på riktigt få känna känslan av att jag klarade det! Inbillar mig att den dagen och den känslan kommer vara lik den efter Bungy Jumpet & åket i Sälenväggen. När jag visualiserar detta ögonblick befinner jag mig i mitt lilla Paradis. Där vid havet där sol, vind & hav möts kommer jag skrika ut min lycka - den dagen är väl värd att kämpa för!
 
Ta hand om er själva & varandra, ensam är inte stark – kom ihåg det!
Kram <3

 

onsdag 26 november 2014

Femton år av saknad...

Tänk att vissa dagar är det som att kastas tillbaka, känslan när vi satt vid mammas bädd och sa "Det är okej att släppa taget!". Sen kom chocken och den bottenlösa sorgen när hon verkligen gjorde det!
Alla som förlorat någon väldigt nära vet att dessa "Dagar" alltid är extra jobbiga. Femton år och ändå sitter jag här med tårarna rinnande och samma dröm som på hennes födelsedag.

När jag läste mitt inlägg från då så känns det liksom överflödigt med fler ord just nu. Tänk OM den där bänken fanns och jag fick en timme...


När jag för ett tag sedan såg bilden visste jag direkt att jag ville Drömma lite om hur det skulle vara…
 

Åh vad jag skulle vilja sitta där och prata med Dig Mamma – helst längre, men en timme vore underbart bara det. Jag skulle vilja berätta att Du är mormor till två fantastiska tjejer, som redan nu vet hur viktig Kärleken är. Jag skulle också så gärna vilja höra Dina råd och känna den kärlek och värme Du utstrålade. Jag vet egentligen innerst inne vad Du skulle säga ”Sträck på dig flicka lilla”. Då, som tonåring när jag hatade min längd, ville Du ge mig styrka och tro på mig själv och nu hade Du säkert sagt samma ord i meningen – ”Var stolt över vad DU gör och gjort och låt aldrig någon trampa på dig mera!”.

Konstigt nog blir bilden tydligare för varje år och när jag besöker Din gravsten och möts av orden…

…känner jag mer och mer hur rätt Du hade. Redan som barn fick vi höra detta med att kärleken var viktig. Tänk att Ditt yngsta barnbarn redan innan hon fyllt 4 år sa ”Frukt och Kärlek och Mjölk och Vatten – DET är nyttigt!”.  Och i morse när mjölken var slut sa hon på sitt självklara vis "Då tar jag en Kram istället!". Du brydde dig om människorna som korsade din väg och Du hjälpte så många som hade det tufft här i livet och för mig fanns Du alltid där.

En dag som denna, när Du skulle fyllt år, går tankarna oundvikligt till Dig och allt det jag saknar. Men nu finns Du inte längre och jag får då göra ett val och tänka på allt det jag ändå är tacksam över. Självklart rinner tårarna fortfarande ibland, men samtidigt slås jag numera allt oftare av allt Du skickat med mig.

Jag hade behövt Dig med all den kunskap Du efter många år på Försäkringskassan hade. Jag tror Du gråter i din himmel över hur hårt det har blivit här på Jorden för alla de som drabbas av sjukdom och också krångel med vårt s.k. Välfärdssystem. Din kunskap om Rättssäkerheten och Din ibland vassa penna hade säkerligen gjort att du skrivit många rader inom både det ena och det andra. Du skulle verkligen älskat de möjligheter som finns nu för tiden med Facebook, Twitter, Bloggar m.m. – det har blivit så mycket lättare att hitta vägarna att få uttrycka sig. Jag tänker ibland på när Du på 70-talet skrev brev till Olof Palme och jag skrev till min Idol Lasse Berghagen (!). Du fick svar, men det fick aldrig jag – kommer du ihåg hur arg och besviken jag var? Gillar ändå själva känslan Du förmedlade – att Våga skriva till både makthavare och andra. Jag är idag så tacksam att du gav mig den lärdomen, även om det tagit lång tid innan jag började Våga. Utan Dig hade jag nog aldrig startat denna Bloggen t ex, och det har jag inte ångrat en sekund ska Du veta!

Det är nu drygt 14 år sedan du fick den där bedrövliga Cancern. På 9½ vecka försvann Du framför ögonen på oss, det gick alldeles för fort! Jag var länge rädd att just den bilden på Dig i sjukhussängen skulle vara den som förföljde mig resten av livet, men den är numera nästan borta och minnet är istället fullt med fina bilder av Dig. Saknaden finns där men också tacksamheten och stoltheten över Dig. Jag skulle inte tveka en sekund om jag fick det där erbjudandet om en timme med någon på bänken - det skulle vara så fantastiskt att bara för en kort stund få träffa Dig igen!

Men, nu är det som det är och vissa drömmar lär aldrig bli sanna. Jag är så glad och tacksam att jag fick just Dig som mamma och jag vet att det inte är alla förunnat att känna så.
Jag Älskar Dig och Saknar Dig enormt mycket men jag är också Stolt över den människa Du var och Du ger mig fortfarande Styrka & Kärlek – Tack Mamma!
Kram Din Dotter

P.S. OM det nu finns möjligheter på den sida Du är att sätta sig på den där Bänken hoppas jag du meddelar mig på något sätt <3

Denna text har legat på ”tillväxt” ett tag och tankarna om något slags ”Tecken” från dig med ett ”Sträck på dig Flicka lilla-meddelande” kommer och går. När jag i söndags åkte ut till din grav (tyvärr utan blommor eftersom alla blomsteraffären var stängda när jag väl bestämde mig att åka...) stod jag och funderade. Plötsligt slog det mig, att just din grav var den enda som lyste mot mig. Hjärnan fattar att det var vinden, träden och solen som spelade men en vrå i Hjärtat kände... – Tack Mamma!!!
 #fuckcancer #saknad #kärlek #världensbästamamma

söndag 2 november 2014

Från utbränd till lite mer åt det "vidbrända" hållet


Skulle behöva använda min plats för funderingar lite oftare, men av någon konstig anledning tappar jag orden. Har nu analyserat detta lite och kommit på att det på sätt och vis har att göra med denna märkliga variant av att vara till hälften "utbränd" eller som en vän så förståndigt uttryckte det "lite vidbränd".

Ena delen av mig är full av idéer och energi. Jag vill så oerhört mycket och jag vill börja använda allt det som finns här inne. Men den andra delen drabbas lite för lätt av tröttheten och den där känslosamma delen som jag kanske måste arbeta med ett bra tag till. Just där passar ordet ”vidbränd” väldigt bra. Googlade bilder på ordet och ungefär så här känner jag mig ibland, skruttig men ser ni blicken?


Har de senaste veckorna insett att det i väldigt mycket av det jag gör visar sig hur tudelad jag är. Å ena sidan jämför jag med hur fruktansvärt dåligt jag mådde vid den här tiden för två år sedan och hur stolt jag är över den resa jag trots allt gjort. Därför blev det där med mina Fem snabba tips på hur du tar tillbaka ditt egenvärde när någon utan lov försökt ta det ifrån dig en slags ”upprättelse” och jag blir barnsligt stolt när jag ser hur många som läst det.
Men å andra sidan känner jag mig som en stor "bluff" och vill förklara att jag VET att det där är alldeles för "enkelt". Jag vet ju så väl att jag aldrig kommit hit om jag inte fått professionell hjälp också och nu vet t o m psykologen att jag en bra dag kan komma med ett alldeles för spontant förslag om att jag kanske nu är färdigbehandlad. Den där känslan att när jag varit "stabil" utan svackor en hel vecka borde ju någon annan av alla dessa människor som mår psykiskt dåligt i vårt land få min tid. Men om inte jag tar mig den tid som krävs för att bli av med det vidbrända nu kanske jag inte kan ge stöd åt andra på det sätt som ibland behövs.

Det finns en balansgång mellan nutidens attityder av Positivt tänkande och insikten att det i grunden inte alls är att "bara" se det positiva i saker och ting. Jag ramlar själv dit, främst mot mig själv, och har höga krav på att bita ihop och kämpa på. Men jag vet också att många där ute kämpar med alla möjliga sorters motgångar och att då bli påmind om att det gäller att tänka positivt är inte alltid så lätt. Man kämpar och ofta tar man på sig en liten skyddsutrustning när man går utanför dörren och så möts man av

Vem vill inte se pigg ut? Men vågar vi lyssna om den där pigga personen pyser lite som tyder på att det egentligen inte alls är så? Att våga lyssna och åtminstone vilja försöka förstå en annan människa kan vara helt avgörande för den personen så stanna upp ibland och tänk efter om du möter någon där du ser små sprickor i fasaden. Det kan vara en människa som inombords är helt utmattad, trött, ledsen och förtvivlad och kanske kan den som vågar lyssna i det läget göra dagen något lite bättre för en medmänniska.

I helgen brinner ljus för de som lämnat oss och vi tänker lite extra på dem vi saknar. Jag läste igår ett väldigt bra inlägg av Niklas Orrenius i DN om vårt förhållande till döden, ”Minns de döda. Krama de levande” "Bänd inte loss livs levande armar" .

Ta hand om er själva och varandra där ute i novembermörkret. Tänd ett ljus för både de som saknas, men även får oss som är kvar.

Kram Lotta

söndag 12 oktober 2014

Våga prata om psykisk ohälsa och kom ihåg - Skönheten ligger i betraktarens ögon

 
Det är mer än 5 månader sedan jag sist skrev här. Det betyder inte att jag inte haft några funderingar utan mer att jag inte vet riktigt hur jag ska lägga fram dem här. Det har hänt så mycket och eftersom jag fortfarande inte är klar med det där ”huret” får de texterna fortsätta att ligga till sig och utvecklas lite.

I fredags deltog jag i en konferens anordnad av Hjärnkoll med temat "Psykiska olikheter - lika rättigheter". Inom ramen för projektet Hjärnkoll har man utbildat ett gäng Ambassadörer som berättar sina egna erfarenheter kring psykisk ohälsa. Det viktiga att bära med sig är att livet ibland suger och vi måste våga prata om detta och kanske ännu viktigare - våga lyssna!
 
Det var gripande och fantastiska berättelser och jag hoppas att flera kommer få tillfälle att lyssna på liknande. En kille berättade hur livet med Aspergers Syndrom kan te sig, en tjej berättade om självskadebeteende och depressioner och en annan om att bli utbränd. De berättade också om hur de funnit sin väg tillbaka till ett liv värt att leva. Killen med Aspergers visade en massa fantastiska foton och förklarade hur han ser världen i bilder. Detta fick oss både att le och känna hur viktigt det är att försöka förstå att vi ser på världen med olika ögon. Insåg när jag satt där att begreppet ”Skönheten ligger i betraktarens ögon” verkligen är bland de bättre som finns.

Tog med mig de där orden ut på gårdagens höstpromenad i solskenet. Stannade till och noterade både mina tankar och några detaljer. Vilken kraft både vi människor och naturen har! Kolla på trädet som i somras genomborrades av blixten från krona till rot. Trots den kraften står det kvar där i all sin ståtlighet, precis som killen med Asperger stod där på scen i  sin fulla glans och berättade sin historia.
Tankarna fortsatte att flöda och nya insikter poppade upp. Jag har så många gånger under de här åren känt stor tacksamhet över att jag bor så här, med tillgång till naturen och de för mig vilsamma vyerna. Jag passerar skog och ängar, skräms av döda (förhoppningsvis!) ormar och säger några ord till kossan som glor på mig.

Jag vet att jag ofta uttalat denna tacksamhet med ett tillägg – tur att jag inte bor i Stockholm, jag hade aldrig klarat av det! Men stopp där, dags att ändra den tanken. Det är ju så att även i Stockholm och andra storstäder finns mängder av människor som brottas med livet precis som jag. Har det sista året träffat på så mycket fantastiska människor som med utgångspunkt från var de nu befinner sig gör det absolut bästa de kan och döm om min förvåning när min nyfunna Twän @gudargod börjar dela foton från Stockholm som t o m jag kan känna energin flöda ur.

När jag ser lugnet på skogsvägen, hittar hon en fullkomligt öde plats mitt i city – jag har ju hela tiden tänkt enorma myller av folk. Det är ju faktiskt vackert på sitt sätt med det glänsande golvet och lampornas sken.
 
                                                                                                        foto: @gudargod
När jag möts av mina ängar med ”sockerbitarna” utplacerade har hon sin egen plats för tankar med utsikt över Stockholm. Jag kan lätta förstå känslan att sitta där och bara låta tankarna fara iväg. Hon hittar sina fasta punkter, precis som jag gör.


                                                                                                       foto: @gudargod
Och döm om min förvåning när jag faktiskt kan bli avundsjuk på Henne när hon varierar sina foton och tankar med kullersten, vatten och annat vackert från vår huvudstad. Jag lovar ingen "ond" avundsjuka, utan den där "goda" som grundar sig lite på beundran och viljan att själv göra. Jag fick dessutom en ny känsla  och plötsligt kan jag se mig besöka storstan igen. Trodde aldrig jag skulle kunna känna så eftersom jag bara tänkt på allt buller och alla människor.

                                                                                    foto: @gudargod
                                                                                                        foto: @gudargod
Hon och ambassadörerna på Hjärnkoll är bara några exempel på alla de underbara människor som finns och som tar sina förutsättningar, ser på dem och utifrån det går ut i den ”natur” som finns tillgänglig. Det finns massor av berättelser där ute som visar att när vi vågar prata, vågar lyssna och vågar reflektera så öppnar sig nya möjligheter. En del av oss "snöar in på myror" som killen från Hjärnkoll sa, någon fascineras av havet som jag gjorde i somras, andra upptäcker storstadens vackra sida och det är bara att inse att endast fantasin sätter gränser för vad vi ser och hur vi ser vår omgivning.

 
Jag kommer fortsätta vara tacksam över Min natur, men jag ska sluta med några tillägg och helt enkelt konstatera att vi människor är fantastiska på att se skönheten i det vi har framför oss. När livet är tufft och mörkt blir mitt sätt att betrakta det jag har framför mig helt avgörande. Ska jag lyckas nå dit jag vill så spelar känslan av att se det vackra och "skönheten" i både människor och natur stor roll. Observera att jag är mycket väl medveten om att det ibland kan te sig så svart så man inte ser någon skönhet hur man än vrider och vänder på huvudet. Förhoppningsvis får man en vacker dag se en liten, liten strimma ljus och just då är den ljusstrimman det vackraste man sett.
Ta hand om er där ute och tänk på att när ni ser er i spegeln så kom ihåg att "Skönheten ligger i betraktarens ögon".
Kram Lotta <3
#hjärnkoll #psykiskohälsa #vågaprata #skönhetenliggeribetraktarensögon